You are viewing bufflan

bufflan
08 February 2011 @ 08:49 pm

Efter jakten kvällen innan sov de båda riktigt gott, de kunde nästan drömma om hur mamman i familjen reagerade när hon fick se sin 15 åriga son död i sin säng. Han låg fortfarande kvar där helt fridfullt och det var ingen av dem kunde riktigt förstå hur han hade dött. Han som var en sådan underbar person som alla som mötte honom avgudade.

Som alla andra som hade fått sina barn dödade av vampyrerna så misstänkte deras familjer högst att det var någon insekt som hade bitit dem efter döden. Aldrig att de kunde lista ut att det faktiskt var vampyrer som var de skyldiga, för nej vampyrer var bara en folksägen som knappast kunde stämma. Det hjälpte inte att de äldre i byn direkt fortsatte att spika upp sina vitlöks kransar och gick till kyrkan för att be om de ungas själar.

Solen började sakta men säkert försvinna ner i horisonten och omgivningen blev mer och mer färglös av bristen av ljus. Under tiden som detta hände utanför slottet vaknade Alina upp i sin kista och kände sig redo för ännu en kvälls jakt. Kistan öppnades och hon steg smidigt upp från sin bädd och samtidigt så borstade hon bort några få dammkorn som tycktes ha lagt sig på hennes klänning. Hon visste att hennes pappa skulle vakna vilken minut som helst men innan de skulle ut och jaga så var hon fast vid att hon skulle besöka skogen nedanför slottet ett tag.

Alina öppnade dörren och klev ut i korridoren och hon följde den långa gången som var full av olika gamla rustningar som mer verkade vara bon för de otaliga spindlarna som hade bosatt sig i deras korridor. Som alla nätter tidigare så flydde de ifrån henne där hon gick, fortfarande var de rädda för henne. Och fortfarande fanns det en smula magi i korridorerna, som om den inte riktigt hade försvunnit sedan hon var ett litet barn. Hon stannade då hon såg det trasiga fönstret som en gång i tiden lika väl kunde ha suttit i en kyrka och flög sedan ut i det mörka landskapet som såg ut att vänta på att hon skulle komma ut i det.

Under knappt 5 minuters tid så flög hon över tallar, alnar och granar ända tills hon landade mitt i skogen på en plats som såg ut att kunna gömma hemligheter om allt möjligt. Alina gick försiktigt bort till en stor gran mitt i skogen, som hon så många gånger innan hade satt sig vid för att rensa sina tankar.
-Kära gamla moder gran här är jag inatt igen, du måste vara en av de få som inte är rädd för mig. Sa hon samtidigt som hon smekte granens stam och bark med båda händerna innan hon satte sig ner vid dess fot.

Hon hade suttit där i närmare 10 minuter och hade nästan helt glömt bort vart hon befann sig då hon hörde en okänd röst.
-Hej där, finns det plats för en till vid trädet?
Alina kollade upp och såg på en kille som borde vara i samma ålder som henne, hans långa rödsvarta hår gick ner till axlarna och det var något med honom som fick henne att känna sig varm inombords. Kanske var det hans långa svarta skinnrock eller var det helt enkelt att han nästan såg lika blek ut som henne. Hon var inte helt säker, men så mycket hon kunde konstatera var det att denna pojke var någon hon ville lära känna.
-Javisst, det är bara att sätta dig ner där det finns plats. Detta sa Alina och kollade in i hans ljusblåa ögon och log ett svagt leende utan att visa sina tänder. 

Han såg på henne i ren tystnad och satte sig bredvid henne men fortfarande iakttog han henne som om han försökte lista ut vem det var hon egentligen var. På något sätt kände hon att han försökte läsa hennes tankar. De satt där tysta ett bra tag och allt som verkade höras var vindens lätta sus och en uggla någonstans i fjärran som sakta visade att den befann sig där. Det kunde inte vara mer perfekt än så, två bleka figurer i en magisk skog helt för sig själva. Ingen av dem visste vem den andre var utan de var helt främmande.

Minuterna gick och de såg smått på varandra för det var något som var lockande hos den andra, som om de hade mötts i ett tidigare liv eller så var det något annat de inte kunde sätta fingret på. Det tog ett tag innan Alina vågade öppna munnen för att prata med honom, för sanningen var att hon ville veta vem han var.
-Jag heter Alina, vem är du? Jag vet att detta låter konstigt men har vi mötts innan?

Hon såg på honom med en blick som bad honom att svara på hennes fråga.
-Trevligt att mötas Alina, jag är Mikael. Jag tror inte att vi har mötts, vad jag vet om. Jag är ny här i trakten.

Det såg ut som om han tänkte till extra noga ifall han kände henne eller inte, det var som om han tänkte bäst när han rynkade på näsan på något lustigt vis. Detta fick Alina att börja skratta för det såg så pass humoristiskt ut.
-På ett sätt känns det som om vi har träffats innan, men det är säkert bara en inbillning.

Han log lite innan han fortsatte prata.
-Vad är det som är roligt? Du har kul åt mig när jag sitter och tänker, erkänn?

Alina nickade lite samtidigt som hon fortsatte skratta för hon kunde inte sluta, det var helt omöjligt.

Under den tiden som det tog för Alina att sluta skratta, fick Mikael ett större och större leende på läpparna. Antagligen för att han tyckte Alina var galen, eller för att han verkligen gillade hennes sällskap. Vad det nu var om, kunde inte riktigt Alina sätta fingret på. Men hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon verkligen trivdes i hans sällskap med.

 Det var Alina som stoppade tystnaden som rådde mellan de två genom en simpel liten fråga som hon hade suttit och funderat på ett bra tag.
-Så hur kommer det sig egentligen att du flyttade hit, din familj fick jobb här i trakten eller är det en annan anledning till det?

Inte för att Alina nu visste om några arbetsplatser här i området för att vara ärlig så hade hon inte direkt besökt en affär för människor eller liknande alls i hennes 16 åriga liv. Men hon misstänkte att det var anledningen till människor flyttade runt.
-Anledningen till varför jag flyttade hit? Jag misstänker att det är för att folket där vi tidigare bodde inte direkt klarade av oss. Det slutade med att de mer eller mindre jagade ut oss. Bildligt talat, men vi var inte välkomna mer i trakten utan de gjorde allt för att bli av med oss. Människor är ganska konstiga ibland. Förlåt, jag menar inte att kränka dig på något sätt.

Mikael kollade på Alina och hoppades verkligen på att hon skulle förlåta henne, för tänk om hon skulle jaga iväg henne med en högaffel eller liknande.
-De är riktigt konstiga ja, jag kan inte själv förstå mig på dem. De lever på ett konstigt sätt. Inte behöver du be om ursäkt, det är lugnt, antagligen skulle de här i staden ha jagat ut oss om de bara hade någon koll på vad vi egentligen var…

Hon tystnade och kom på att hon kanske hade försagt sig, vilket inte var bra för var han en vanlig människa så skulle antagligen hennes pappa välja att strypa henne.
-Vänta betyder detta att ingen av oss är människor, att vi inte tål solljus och att våra familjer kan likna varandra?

Frågade Mikael samtidigt som han kollade in i Alinas ögon och det såg ut som om han försökte läsa hennes tankar eller något sådant.
-Det beror på om ni möjligtvis lyckas ha en ganska stor blodtörst och kan leva för alltid?

Frågade hon honom samtidigt som hon blev orolig över svaret.
-Det stämmer, men jag har aldrig mött någon mer som oss innan.Sa Mikael och log mot henne på ett varmt och nästan kärleksfullt sätt.
-Då har du tur, jag har fått stå ut med lite avlägsna släktingar till min far. De är inte direkt överlyckliga över att hans enda barn är en dotter.

Mikael lutade sig emot henne helt plötsligt och gav henne det som kunde ha varit en varm kram. Alina kramade om honom och log för allt detta kändes nästan helt för perfekt och

det var antagligen anledningen till varför hon inte puttade bort honom när han helt plötsligt lutade sig fram emot henne och kysste henne. Detta kunde nog fortsatt hela natten om inte de båda skulle ha insett att deras föräldrar väntade på dem hemma.
-Jag tror jag måste ta och flyga tillbaka, jag vet att pappa borde ha vaknat nu och vi behöver jaga.

Sa hon lite smått ledsen över att detta var tvunget att sluta.
-Jag förstår dig… men kan vi inte mötas vid samma tid och plats imorgon? För jag vill lära känna dig bättre.

Detta sa Mikael samtidigt som han släppte henne, reste sig upp och smått borstade av gräset som hade fastnat på hans kläder. Alina gjorde exakt samma sak och efter en snabb kyss så försvann de åt varsitt håll. Alina mot slottet och Mikael mot vart han nu bodde någonstans i området.

 

Snabbt förvandlades hon till en fladdermus, trots att hon hade gjort det så pass många gånger innan så var det aldrig riktigt smärtfritt. Att gå ifrån en stor skepnad till en liten kändes alltid lite när allt förminskades. Under tiden hon flög tillbaka till slottet såg hon de vackra träden under sig. Men slottet närmade sig och där visste hon att sin fader väntade på henne.

 

Tags:
 
 
 
bufflan
08 February 2011 @ 08:47 pm

Ljudet av lätta men samtidigt bestämda fotsteg hördes då Alina var på väg att möta sin far. De mörka korridorerna verkade sluka ljudet av hennes fotsteg och hon stannade helt plötsligt. En tydlig doft av damm och något unket ville nästan kittla näsan på henne. Alina rynkade smått på näsan och kollade med vana ögon runt omkring sig, hon såg tydligt spindlar som gömde sig i sina nät rädda för vad hon skulle kunna hitta på under denna natt. Hon såg en mus som låg och darrade under en av rustningar livrädd för henne. Resten av dennes familj tycktes ha gömt sig i ett hål i andra sidan av denna långa korridor och det var nästan så att de trots sin rädsla ville utanför hålet med nosen för att nosa upp om deras pappa eller mamma skulle tillbaka in snart. Alina stod fortfarande lugnt kvar i korridoren och njöt av stämningen, det var något med detta som fick henne att känna sig hemma och mäktig. Men ett leende tog form på hennes bleka läppar och hon visste att snart skulle det ske…

Alina började sakta gå igen och ljudet från hennes fötter hördes ännu en gång. Då hon rörde sig emot det som var matsalen så gick hon förbi medeltida rustningar som stod på rad. Alla gav ett intryck om att tiden hade stannat här (kanske stämde det). Hållare med levande stearinljus gav det hela även ett spöklikt sken, som passade perfekt till stämningen som existerade här. Skulle det inte ha varit för stearinljusen eller Alina så kunde slottet likaväl ha varit helt övergivet. Överallt där hon gick i korridoren såg hon fruktan personifierad i djuren som bodde i slottet. Hon såg mössen fly då hon närmade sig dem, det var som om en katt skulle ha kommit närmare och närmare dem. ”De verkar veta vad det är som händer mig. Det är nog därför de flyr… ” Hon slutförde aldrig sin tanke utan gick istället bort till slutet av korridoren där matsalen låg. Förr hade djuren gillat att gå fram till henne, men nu var allt annorlunda och därför flydde de istället. Kanske var det en del av den barnsliga charmen och oskulden som hon en gång hade haft.

 

Små knubbiga ben sprang både snabbt och beslutsamt bortåt andra sidan av den mörka korridoren, de små ögonen tycktes ana en magi som de vuxna inte reagerade på. Rustningarna såg ut att blinka åt henne som om de visste hennes hemlighet samtidigt som hon lyckligt försökte nå fram till sin mor, vad hon glömde bort var däremot den lilla håligheten i stenen hon precis skulle lämna och ramlade därför framåt på det hårda golvet. Hon reste sig sakta upp för att inse smärtan som drabbade henne samtidigt som tårarna vällde fram från hennes ögon... Detta skulle inte hända, hon skulle vara i sin mors famn och bli buren därifrån. Istället sprang hennes mor fram till henne så snabbt hon kunde för att lyfta upp och trösta henne. – Det är sådant som händer gumman, det är lätt att missa sprickor i golvet då man har bråttom. Men allt kommer att bli bra igen. Sa hennes mor samtidigt som hon gav henne ett stort leende och torkade bort hennes tårar med hjälp av näsduken som hon hade tagit upp ifrån urringningen på sin klänning. – Ska jag blåsa på knäet? Frågade hennes mamma och fick en liten nick till svar. Hon lutade sig över sin dotters knän och blåste lätt för att få bort det onda på en gång. Om bara hennes smärta gick att få bort så lätt.

 

Det var här i korridoren som minnen ifrån hennes barndom var tydligast, absolut de som rörde sig från omkring den tiden innan hennes mamma försvann. Innan dess kunde hon inte komma ihåg vad som hände i hennes liv lika tydligt, kanske i en svag dimma som om någon hade återberättat för henne, men annars var det ett mirakel att hon på sätt och vis kunde minnas något från då hon var 3 år gammal. Det var även vid den tiden som hon var fast vid att hennes mamma alltid skulle vara vid hennes sida vad som än skulle hända. Tyvärr visade sig det bara vara ett barns drömmar som snabbt blev krossade, kvar blev saknaden och en pappa som tycktes vara chockad över sin nya roll som både pappa och mamma. Men från de små fönstren som fanns här och där i korridoren smög sig små strimmor av månljus in vilket fick vissa delar av korridorerna att verka mer mörka än vad de egentligen var. Detta ljusa sken verkade vara främmande i denna mörka miljö, som om två olika världar kolliderade. Den mörka och den ljusa slogs om vem som skulle vinna denna kamp som aldrig tycktes ta slut. I mitten av denna kamp stod Alina och verkade vara överlycklig över att det inte var solen som lät sina solstrålar smyga sig in i detta slott. Samtidigt som hon såg ut att önska att hennes mamma kunde ha varit där hos henne fortfarande. Men hon skakade bort den tanken på samma sätt som hon såg till att få håret på rätt plats igen.

 

Hon öppnade en mörk och stor trädörr som tycktes vara gjord i ek med vackra snidade drakar på och steg in i matsalen.

I mitten av rummet stod ett stort träbord som såg ut att härstamma någonstans ifrån medeltiden, desamma gällde stolarna, trots att den ena stolen längst bort i ena ändan verkade mer vara en tron än en stol. Det var hennes fars plats vid bordet. När hon tog några steg mot bordet så stod hon helt plötsligt öga mot öga med sin far.

  • Hon skulle vara så stolt över dig om hon skulle ha levat. Sa hennes far och kollade kritiskt på hennes kläder, som om han inte riktigt var nöjd över det hon bar. Hon var klädd i en svart korsett klänning som det var svårt att konstatera vilket tyg den var gjord i. Till denna klänning hade hon som vanligt på sig ett par svarta skinnstövlar och en svart slängkappa. Han såg ut som om han ville säga något om det, men istället verkade han hålla tyst. Det var samma blick varje kväll och trots det verkade han vägra säga något.

Det var som två kopior Alina och hennes far då de såg på varandra. Båda hade grå ögon som snabbt kunde ändra färg till svarta och de stirrade nu på varandra. Två starka viljor tycktes tävla om vem som egentligen var den starkaste av dem. De hade även långt svart axellångt hår som hängde löst och de var allmänt graciösa och stiliga på sitt egna vis.

  • Jag vet, men nu finns hon inte här hos oss. Vi har bara varandra…

Sa hon och höjde rösten lite för att tillslut prata som i en viskning. Samtidigt log hon ett svagt leende för blicken som hennes far gav henne roade Alina på något vis för hur han än ville så skulle hon inte ge vika.

  • Jag vet och nu min älskade ska vi båda på jakt. Sa han, Aileas, hennes pappa.

 

Alina log mot honom, borstade bort några dammkorn från sin svarta korsett klänning och rätade snabbt till sin slängkappa. Det sista gjorde även hennes pappa innan de båda gick förbi matsalsbordet och fortsatte sedan bort mot fönstret för att flyga ut på jakt.

.

 

När de flög ut i natten så svävade håret som om vinden skulle ha sett till att leka med det, på de båda, det var innan de förvandlade sig till två fladdermöss. Under deras vingar fanns det stadens små nästan obetydliga stenhus som tycktes ha funnits där sedan tidens begynnelse, de små trädgårdarna som ägarna skötte med en järnhand, små träd, gator och tillslut även nybyggda trähus i ungefär mitten av staden.

 

Under tiden låg helt ont anade stadsbor och sov i sina sängar, ingen hade någon aning om vad som skulle hända dem. De mest vidskepliga gamla tanterna hade troget spikat upp krucifix över sina sängar och även hängt upp vitlöksflätor både här och där. Det visste både Alina och hennes pappa och därför besökte de alltid de yngre som aldrig lyssnade på dem som var äldre. De var helt fast vid att det var vidskepelse som de hade hittat på för att skrämma dem. Därför var de det perfekta bytet för dem.

 

De landade precis utanför ett av stadens nybyggda gula trähus för att kvällens byte och alla andra kvällars byte bodde just där. Många gånger hade de besökt familjen men de fortsatte att inte reagera på vad som hände barnen i deras familj.

Det var som om de var blinda för sanningen och istället höll sig till att det var några insekter som bet dem istället.

De båda vampyrerna såg på varandra och gav varsin blick vilket betydde att de skulle vara tysta, så de inte avslöjade sin närvaro till familjen där inne.

 

Alina och Aileas delade på sig för som sagt vad så visste de båda att två vampyrer inte kan dela på ett byte och Alina smet bort till ett rums fönster som hon sedan några nätter tillbaka hade besökt. Den unga killen som sov där inne hade fortfarande inte börjat misstänka vad som hände honom trots att han antagligen skulle vara den enda i hela den familjen att misstänka det.

Men trots det låg han fortfarande och sov oberörd av vad som snart han skulle råka illa ut.

Alina log nöjt då hon insåg att fönstret var öppet för dessa korkade människor hade tack och lov inte lärt sig att stänga fönstret efter sig innan de somnade och det gjorde jakten mycket lättare.

Stackars liten du kommer aldrig att veta vad som händer dig, för detta är din sista natt i livet” Tänkte hon i samma stund som hon svävade in i rummet och landade ljudlöst framför hans säng. Rummets väggar var fyllt av affischer av olika filmer som han verkade gilla, vid ena väggen stod även ett skrivbord med en dator som tydligt visade en tråkig skärmsläckare med rör som hela tiden ringlade sig på olika sätt. Inte nog med allt det bredvid skrivbordet fanns en liten bokhylla fylld med smått meningslösa böcker enligt Alinas smak som verkade handla om olika mordfall. Mörkret som hade invaderat rummet gjorde det nästan mer hemma för Alina, kanske var det så att ljuset helt enkelt skrämde henne eller för att det var något speciellt med just detta rum.

 

Hans mörka halvlånga bruna hår låg utspritt över kudden ungefär som en solfjäder och han såg ut att sova lika fridfullt som en tvåårigt litet barn. Hans förr så ljusbruna hud var nu vit som på en död, eller som om han inte hade sett solen på flera månader. Inget i världen tycktes kunna stoppa hans frid, inte ens Alina.

Alina böjde sig över honom och satte varsamt sina tänder i hans hals och trots det så vaknade han inte. Hon kände den ljuva smaken av hans blod och insåg att detta var sista gången hon skulle få smaka på det. Det var som om alla offer hade sin egen smak och hur mycket en vampyr en försökte fanns det inte en annan med just den.

  • Så var detta över, trevligt att ha lärt känna dig vem du nu är eller var. Hoppas din mor inte gråter för mycket.

Sa hon tyst medan hon smekte den dödas kind för en sista gång innan hon svävade ut genom fönstret för att möta sin far. Rummet såg nästan mörkare och mer dött, kanske var anledningen till det att den som hade gjort det mer levande numera var dött. Ett öde sken ifrån månen lös in och fick det hela att bli spöklikt.

 

Hennes far stod på precis samma plats utanför staketet till huset som de hade stått på innan de fick sin festmåltid. Hon såg en smal strimma blod under hans läpp som han snabbt slickade bort för att snabbt dölja allra minsta rest av blod som nyss lämnade offret för att hamna i hans mun. Alina svävade ner vid honom och log svagt mot sin pappa. De såg på varandra och det verkade som om de gav varandra ett ljudlöst instämmande om att det var ännu en lyckad jakt. Det gula huset såg nästan grått ut i det mörkret som fanns runt omkring det, men trots det så såg de två utanför gården tydligt husets färg och det var som om de precis hade visat sin makt. Gräsmattan var välskött och det såg ut som om den hade blivit klippt med en nagelsax för att tydligt få alla grässtrån i exakt samma längd. Det vita staketet markerade tydligt att detta var en privat egendom och att andra skulle hålla sig borta. Trots det så hade det inte lyckats med det ännu…

  • Det verkar som om det har flyttat in en ny familj i huset bredvid denna familj, vi får snart kolla in vad det är för nya människor de har släppt in i vår by, min dotter. Sa Alinas far medan han kollade på hennes kläder som han fortfarande verkade avsky, kanske var det för att hon vägrade gå klädd som han ville eller så var det helt enkelt för någon annan anledning. Det var något med korsettklänningen som tycktes irritera honom, frågan var vad det var. Men det kunde även vara det att hon tydligt liknade sin avlidna moder.

  • Ja det får vi göra far. Sa hon nästan med ett tonläge som syftade på att hon inte vågade gå emot det som hennes far sa till henne. Detta stämde tydligt för att gå emot det som hennes far tyckte kunde betyda att hon kunde få grova straff som hon inte ens ville tänka på.

  • Men vad säger du om att vi flyger hem, jag känner inte för att stanna kvar här längre. Sa hennes far och fick en lätt nick till svar ifrån Alina innan de båda lyfte och flög iväg förvandlade till fladdermöss igen. Två ensamma fladdermöss flög över den till synes öde staden som nattetid såg ut som om den var tagen ifrån ett annat århundrade om det nu inte skulle ha varit för bilarna och ja de andra nutida sakerna som tyvärr avslöjade den. De flög genom den mörka skogen som hade funnits där i hundratals år och fortfarande såg lika magisk ut. Det var något speciellt med skogar under nätterna. Tillslut flög de in genom samma fönster som de tidigare hade flugit ut genom och landade i sina vanliga skepnader i samma matsal igen.

Tags:
 
 
 
bufflan
08 February 2011 @ 08:46 pm

Natthimlen började sakta få färg av solen som vilken minut som helst skulle gå upp och färga det vackra nästan ödelandskapet med sina vackra strålar som skulle ge det sin färg tillbaka efter en lång natt. Det mörka slottet skulle snart visa sin vackra stenfasad med hjälp av strålarna, absolut de medeltida tornen som majestätiskt kunde ses många mil därifrån.

Trots att Elisabeth visste att det var just så var hon fast vid att stå kvar vid tornet. Detta var hennes enda utväg för i över 100 år hade hon i tystnad fått lida. Hon hade blivit lovad ett liv i ren lyx med fina kläder, fina middagar. För en flicka ifrån en simpel familj var detta den största drömmen man kunde ha.

Men om hon kunde ha vetat vad hon skulle bli...

Nu var allt detta försent och hon kunde inte gå tillbaka och ändra det som redan hade hänt. Hon följer himlens skiftning av färger och sänder samtidigt en tanke till sin kära dotter.

Döm mig inte, för det här älskling, jag har inget annat val. Du kommer att förstå när du blir äldre, allt går att finna i min dagbok. Den förklarar varför jag gör som jag gör”

I samma stund som hon kommer till sista ordet träffas hon av solens strålar och förvandlas till en hög av aska.

 

 
 
 
bufflan
14 January 2011 @ 07:05 pm
I will now publish the christmas chapter of always on the dark side here on bufflan instead of the other lj, just because it's simpler than having two LJs and trying to make them stay here instead. So I must warn you that the story is in Swedish so If you don't understand I can try to translate it for you if you want.

But here is the things I've been writing so far.

Det hade precis blivit mörkt och snön föll ner och gjorde de gröna granarna vita, samtidigt som resten av världen tycktes bli ännu vitare än tidigare. Trots att det fortfarande var mörkt så tycktes världen få ett vitt sken. Det var något speciellt med det vita mot den nästan helt kolsvarta världen.Slottet som fanns där i slutet av skogen (eller var det i början av den?) fick ett ännu mer spöklik gestalt gentemot snön. Inte nog med att det såg spöklikt ut i vanliga fall, snön som nu låg på tornen, taket och muren fick nu den icke snötäckta delen att se nattsvart ut.

 Inne i slottet hade invånarna nyss vaknat och förflyttat sig till matsalen där brasan var igång för fullt. Inte för att de behövde den för att värma sig utan för att den tillsammans med stearinljusen lyste upp rummet så att det såg bebott ut. Vid ena delen av det stora matsalsbordet satt Aileas på sin näst intill tron liknande stol funderandes. På andra sidan satt Alina, hans enda dotter och barn och läste en ganska tjock bok som hon hade tagit från ett offers sovrum för ett tag sedan. Hon verkade helt uppslukad av boken som om hon hade blivit förflyttad till en annan värld genom texten. Helt plötsligt kollade hon upp från boken och kollade rakt på sin far.
-hur kommer det sig att vi inte firar jul?
Sa hon och väntade på hans reaktion

Han kollade rakt fram tills han hörde hennes röst och kollade då istället på henne.
- Vad sa du för något?
Han satt och såg på henne förvirrat.
- Varför firar inte vi jul?
Frågade hon honom ännu en gång och hoppades på ett svar ifrån honom.

-Vi gjorde det förr i tiden, men jag tror vi slutade när din mamma dog. Det kändes för sorgligt att fortsätta med traditionen utan henne trots att vi hade hållit på med den innan jag mötte henne. Men det var inte samma sak.
Sa han och såg sorgsen ut och hon förstod att han menade sanning.
-Men hur firade ni och när? Var det på något vis som människornas jul?
Frågade hon nyfiket och hoppades på ett bra svar.
-Vi följde våra gamla seder, som du vet så ansåg människorna att natten den 13e december var en natt då det onda var framme?
Aileas kollade på Alina som nickade
-Just den natten firade vi alltid våran jul, hela familjen var samlad och vi festade natten ut.
Han kollade fortfarande på henne och hon verkade se fundersam ut.

-Människorna firar med sin gran, massa julmat och till minne av deras Jesus. Vi däremot försöker hålla oss så lång från det som möjligt och fira som vi alltid har gjort.
Alina kollade på honom.
-Men hur exakt firade ni?
Hon kollade på sin far som såg ut att tänka efter riktigt ordentligt.
-Var beredd på en lång historia.

Aileas förberedde sig för att berätta.


Några dagar innan själva firandet började släkten dyka upp, som du vet så bor vi utspritt och det är omöjligt för oss att befinna oss på ett ställe samtidigt. Dina farföräldrar, Lilith och såklart resten av släkten färdades hit för att fira i flera dagar. Dock var den viktigaste dagen den 13e då det stora firande skedde med mycket drickande. Däremot hade alla med sig minst en person att kunna dricka ifrån, för under denna natten undviker vi staden härvid utan försöker istället leva på det vi har med oss.

Mörkret hade nyligen lagt sig och nu var allt mörkt, endast månen och stjärnornas tindrande gav ljus i den mörka världen. I slottet var det fullt upp med att fixa i ordning inför den första delen av festligheterna. Alla var finklädda och var beredda på att få den bästa festen någonsin. Inte nog med att de skulle festa i flera dagar de hade dessutom tillräckligt med mat för att överleva under denna tiden med. Detta var dock en av de stora dagarna då hela familjen samlades. Rättare sagt endast när ett barn hade fötts eller just vid deras jul så samlades de, annars bodde de på olika delar av världen. Det var säkrast för att inte dra för mycket uppmärksamhet till sig då det gäller dödande. Detta hade de kommit underfull med för flera hundra år sedan då de var nära att bli bortjagade från bygden av ilskna människor med facklor.
 

Aileas och Elizabeth hade fullt upp med bordet samtidigt som Lilith och Altea tog hand om lilla Alina som glatt kollade upp på dem och njöt av uppmärksamheten. Såhär många människor hade hon aldrig haft runt sig tidigare och hon njöt av varje minut. Det verkade som om det aldrig tog slut på varken överraskningar eller presenter vilket hon gillade. Hon höll nu i en vampyrfladdermus mjukdjur som hon tidigare hade fått av Lilith. För att den kom ifrån henne så hade den varit oerhört gullig vilket inte direkt var något vanligt. Men samtidigt var Alina den yngsta i släkten och den första som hade fötts på några hundra år såklart hon blev bortskämd då. Nu stod hon försiktigt upp och försökte sträcka upp armarna mot Lilith för att hon skulle bli uppburen.
-Bära mig
sa Alina med den söta rösten som en 2 åring bara kan ha.
-Jag tror att hon verkar vara förtjust i dig Lilith
sa Altea och log lite mot sin dotter
-.Ja du har nog rätt i det mor
sa Lilith och lyfte upp den söta 2 åringen.

Alina log där hon nu var och kunde tydligt se sina föräldrar och vinkade därför emot dem som glatt log mot henne. De verkade nöjda över att hon var glad och hon verkade tycka att det var den bästa dagen i hennes liv.

Hon kollade runt på det som hittills hade skett i rummet, bordet var nu dukat och rummet var dessutom pyntat med girlanger med röda och svarta fladdermöss allt för att ge rummet den mystiska och festliga stämning som de var ute efter. Detta var ju som sagt vad deras natt och då skulle den allt vara skrämmande. Inte söt och mysig som människornas julfirande var.

Alina kollade åter på Lilith och Altea som tycktes diskutera huruvida Lilith skulle gifta sig och skaffa smått själv.
-Hittar jag en man som inte känns för vek eller den delen är lika korkad som ett vedträd. Ja då kan jag nog tänka mig att skaffa smått en vacker dag.

Sa Lilith och stirrade på sin mor.

-Så hemska kan de knappast vara, vi är en stark ras annars skulle vi inte överleva.
Svarade Altea och nickade lite.
-Säg det till de män som tycks tro att de är mänskliga och dessutom har anpassat sig till deras leverne.
Sa Lilith argt.

Alina lyckades just då tappa ner sin fladdermus ner på golvet och små röda tårar föll nedför hennes kinder.
-Nalle...
sa hon med en sorgsen och nästan hjärtdrypande röst.

Altea och Lilith såg på Alina som nu verkligen grät för fullt.
-Men kära vännen...
sa Altea samtidigt som hon böjde sig fram och tog upp fladdermusen och sträckte upp den till Alina som glatt tog emot den och gav henne ett svagt leende.
- Inte ska du gråta.
Fortsatte hon och tog fram en näsduk från klänningslivet och torkade bort Alinas tårar.

 


 

 
 
 
bufflan
01 December 2010 @ 06:48 pm
I've started to write a christmas story which is about my vampires (always on the dark side). You can read it here: http://lestatld.livejournal.com/

I can warn you that it's in Swedish but I hope people will love it..
 
 
 
bufflan
18 September 2010 @ 12:44 pm
I realized that I forgot about this LJ for a while, but I will try to start writing in it a lot more. I had a lot going on lately, I had to move to my grandmother because my mom was moving, I had a work for 3 weeks, I ended up moving again, this time across the country with my boyfriend which I now live with. And my fangirl days is not ending but I haven't been as obsessed with any show or movie lately. But the good thing is that I will try to write a lot more on my story now because I really need it.

What else should I do on my freetime (ok I got a LOT of freetime)?
 
 
 
bufflan
25 March 2010 @ 12:45 am
I don't know if I'm insane or just in the need of something to watch before I fall asleep. But the truth is that I found a strange vampire show. It's name is Vampire high and yeah I haven't seen a lot of it yet. The intro is still on. But the introduction sounded really weird even for me. Remember I love vampires but I don't know if this show is as bad as the last vampire shows which ended up showing here in Sweden or not.

But the introduction is good I promise:
"When The Great Eclipse plunged the world into darkness, the vampire race erupted in a civil war. The bloodthirsty 'Fury' battled the enlightened Elders for domination of the undead. In desperation, the Elders gathered up those young vampires that could be saved and entrusted them to me. To humanize them, to tame their instincts and teach them how to live among mortals."

Hm, what should I think of this. What I have read about it, the show is about a private school with ordinary students and vampires who are there at night. At least the vampires can't be outside when the sun shines and they don't sparkle. That's a good thing, but still, young vampires at a private school. I'm thinking vampire knight right now. But wait the anime is not as old as this show. Well I better watch and see what the heck this is.
 
 
Current Location: Eksjö, Sweden
 
 
 
bufflan
08 March 2010 @ 11:52 am

It was a Friday afternoon and the last class for the week had just ended. Lily was going down into the dungeons, she watched the students she passed as if she was patrolling. Which she hoped they all would think. The reason that she did this yet another day was that she was going to meet him, and they didn't want anybody else to find out. Because this was their small secret and it was planned to stay like that.

 

She opened the door to the dungeon number 12 and walked right in and waited for him to show up. It just took about 5 minutes before the door opened again and Remus went in.

“I've missed you” He said with a smile while he was watching this beautiful girl which he knew was his even as nobody else did. It was hard for him to hear James talking about how much he liked her and wanted to ask her out. It was even harder to not show how he felt about her around everyone else. He wanted to scream out how he felt but he couldn't that.

“I've missed you too” she said while she dragged him near him so if somebody would pass then they couldn't see them. She watched him with her beautiful green eyes and he couldn't help enjoying the moment..

 

He put her nearer him and felt her wonderful scent against him, he really loved it. Then he moved his lips nearer hers and they started to kiss. It was just too perfect almost. It was such a moment which could last forever if they just had the time. Sadly they didn't and his friends would miss him after a while. He had told Prongs, Padfoot and Wormtail that he had to study for a while. It was the perfect alibi. They sat down at the floor close to each other and just get cosy by holding hands, kissing some more and just stare at each other. This lasted for about 20 minutes before they realized that they maybe should do something else but this.

“ I hope the rest of the gang doesn't realize where you been going for the last weeks” she said to Remus smiling.

“They're at James Quidditch practice and still thinks I'm somewhere studying. It's okay, we're still safe here. I promise” he said smiling back to her, then suddenly kissed her. She wasn't slow to return it.

 

After about 15 minutes they realised that they had to do what people expected of prefects or at least go away from the dungeons. “ I don't want to leave you, knowing that I won't be able to hold you for a while and hear everything James says about you. It's unbearable...” He looked at her and watched her gave him a look of understanding.

“It's hard for me too, every time he's trying to ask me out I see you behind him and all I want is to run to you for shelter but it's impossible. We have to do the best of the situation.” She said slightly sad, he could almost see the tears in her eyes.

“If we wait just a little bit more then we could show the others what we have, but not now” Remus said to her and she nodded back still slightly sad. But she did know what he meant, it wasn't such great idea to start a big fight about this while it came to his friends. Who knew what James should say or do if he found out? He had loved her since they all got here and for a lot of years he had tried to ask her out. She always told him no, but now she got a reason to really say no even as he didn't know why. She could agree that she got feelings for him, but she got feelings for Remus too. That's why they started this relationship.

 

They both got up from the floor wiping off the dust from their cloaks, just watched each other and then gave each other a big hug. Or it was more holding each other like they would never meet again. It was like they couldn't stop kissing each other and after at least 10 kisses they stopped and watched the other person in front of them, smiling a little bit then stopped.

“ I know I must go away but my feet don't want to move, my heart crying out this is wrong and I just want to stay with you forever. But I know I can't” said Remus while he moved nearer the door out. “I really don't want too go, not without you at least” he said sadly.

“ I know what you mean but we don't have any other choice right now” Lily said more sad then Remus. “I know I just want you near me when I see you in the common room even if that's impossible. But I also know we must get going..” She said and Remus nodded back to her.

He went out of the door, slightly closed it after him and when he walked upwards to the great hall she started to go out of the dungeon too and slowly upwards the great hall and then to the common room. She needed to get to the girls dorm.

 

The two following weeks went on like the previously and they kept to meet each other in the dungeons or in the back of the library behind some big bookshelf's. But this Friday they did meet each other in the dungeon but something about this day was different from the others. If Remus only know how much different when he went down towards the dungeon number 12, then he would probably not go there. But of course he didn't know it. He opened the door and walked in towards Lily who already was there waiting for him. He gave her a big smile, closed the door after him and went closer to her. When he stood right in front of her, he gave her a big hug. Just happy too be near her again. It was horrible to watch her in class but not be able to hold her or just put his hands through her hair. Oh he just loved lily's hair; the way it fell over her face and so on..

Lily was resting her head against Remus breast, holding him and couldn’t help it but tears were falling from her eyes and down her face. This was just to hard for her..

This is just to hard. I don’t like to sneak away like this and then pretend that nothing is happening between us both. Just watch him with James who keeps asking me out. Not be able to snuggle with him in one of the couches in the common room. Or be able to hold his hand after class. The worst part is that I don’t know what I feel about him any more. I don’t like to hide this, I want something real that I could show to the rest. What if this is the only thing we will ever get?



**
I don't know if it's going to end like this yet, but I can't continue with it... so this is the end for now...

 
 
Current Location: Eksjö, Sweden
 
 
 
bufflan
30 January 2010 @ 03:18 pm
I just got home after a walk in the snow. All I can say is that it's really beautiful when it's snow outside and the sun is shining.
Anyway I took some photos while I was out and here they are.

     
    
 
     
 
 
 
bufflan
04 January 2010 @ 06:22 pm
From my New years eve.